Jag och jogging har aaaaldrig gått bra ihop. Om det mot förmodan händer joggar jag lååångsamt. Jo, jag lovar. Det är bevisat. En gång i mellanstadiet såg jag nämligen till att klassen skulle delta i ett lopp. Jag samlade några och vi tränade ihop. Bra så långt. Jag tror att det var tre joggare som skulle representera klassen. Vi var fyra intresserade. Uttagning. Ja, ni förstår. Men det var kul att titta på också!
Senare har jag då och då blivit ivägsläpad (tack Ingela). Jo, jag har också joggat tjejmilen en gång i tiden. Det känns som mitt livs prestation. Och nu ska jag snart springa halvmilen på Diana-loppet här i stan. Jo, det är därför jag springer lite nu. För att överleva då. Inte någon annan orsak!
Och inte är det kul än tyvärr. Även om det gick bättre idag. Det går visst förhållandevis snabbt att ta sig upp från den koma-liknande form som jag var i. Jag har alltså nått någon form av resultat redan. Tjohoo!! Ingen koma här inte, bara halvkoma...
Men visst hoppas jag ändå. Kaaaanske hinner jag bli lite mer biten än så här. Kaaaaanske kommer jag att fortsätta jogga lite regelbundet. Vem vet? Den som lever får se!
Kram Mig
Skit i joggning! Våra kroppar är inte skapta för det! Kram åsa
SvaraRaderaJag joggar inte heller men på något underligt vis anmälde jag mig till Tjejmilen så nu måste jag... Och efter 11-12 gånger är jag faktiskt sugen på att ge mig ut och flåset känns ganska ok. MEN då har knäna sagt ifrån :-( Att börja från minus och plötsligt springa var annan, var tredje dag har satt sina spår så nu har jag ordinerat mig en veckas vila och håller tummarna att det räcker. Lycka till och kämpa på Lotta! Vi får tänka på varann när vi kämpar mot våra mål! Kram!
SvaraRaderaJa det kanske blir så för mig med. Joggning nu inför Diana, och sen hoppas på att det ger mersmak för fler pass på gymet...!
SvaraRadera